Att utveckla ett spelberoende kan liknas vid de processer som sker i hjärnan då du äter något gott, som t.ex. godis. Du tar en bit och känner att det är gott, hjärnans belöningssystem aktiveras direkt och du vill ta en bit till. Likadant fungerar det alltså när man spelar. Om du vinner aktiveras hjärnans belöningssystem och du vill direkt spela igen – allt för att få känna känslan av att vinna en gång till. Adrenalinkicken som kommer av att vinna är svår för vissa spelare att få på andra sätt och gör att det blir ännu mer beroendeframkallande.
Det faktum att många spelare faktiskt vinner då och då gör att det blir ännu svårare att sluta, då man vet att det ju går att vinna och att det händer ibland. Spelandet blir som en ond spiral – du vinner, spelar igen, spelar bort pengarna och får kanske ta lån för att kunna fortsätta spela. Till slut är de positiva känslorna som kopplades till spelandet i början borta och du spelar endast för att bli av med de negativa känslorna. Istället blir det bara värre och värre ju mer du spelar. Forskning som gjorts på spelberoende visar att aktiviteten i hjärnans belöningssystem dämpas och blir mindre känsligt, och man får inte längre samma kick av spelandet som man fick i början.
Detta är alltså ett beroende som är jämställt med alkohol- och narkotikamissbruk. Det är en psykiatrisk diagnos och det är viktigt att förstå att det är en sjukdom och inte brist på karaktär. Forskning visar även att människor med spelberoende svarar bättre på att få samma behandling som övriga missbrukare, dvs. medicin och terapi, istället för att träna upp sin impulskontroll. En annan effektiv behandling är kognitiv beteendeterapi, KBT, där man får lära sig att hantera sina negativa vanor och känslor. Tyvärr är det fortfarande många som inte söker hjälp för sitt spelberoende och återfall bland de som fått behandling är vanligt.